Nätvrålet

Glass på redaktionens balkong.

Två paket glass producerat av äkta, fosterländsk mjölk står på balkongen. Och en burk kinuskisås, den vet jag inte varifrån den är.

Vi sitter på redaktionen, snubblar igenom slutrakan av produktionsperioden, som började nångång i mars 2004. Det känns inte som en så lång tid, men så är det alltid när man tänker efteråt. Jag känner mig lite tom. Jag är bra på att skämmas, men nu klarar jag inte av det. Jag lät som en dyslektisk est när jag nyss läste nyheter, men det stör mig inte. Vanligtvis skulle jag vara färdig att sluta min journalistiska karriär efter något liknande, men nu har jag viktigare saker att tänka på. Produktionsperioden är nämligen över. Vad händer nu?

Jag måste tillbringa tid hemma, träffa kompisar och kanske till och med skaffa en hobby. Produktionen har tagit en hel del tid, som jag nu måste fylla med något helt annat. Skönt och vemodigt på samma gång. Mera vemodigt faktiskt.

Det här får jag inte smidigt inbakat i texten, så jag lyfter bara klumpigt fram det. Nu ska jag förklara varför jag har skrivit 22 av de 51 blogginlägg som publicerats på Redaktionen reflekterar. Det är nämligen ganska nolo, och inte bara ganska.

Jag bestämde mig redan i början av produktionsperioden att skriva ett inlägg varje dag. Det gjorde jag inte riktigt, men nästan. Helt enkelt av två orsaker. För det första vill jag lära mig att skapa material ur ingenting, hålla hjärnan uppvärmd och hela tiden analysera vad jag lär mig av produktionen. Utan reflektionerna hade jag inte säkert ens insett hälften av det jag nu gjorde. Dessutom kommer de här texterna att vara intressanta att läsa om några tiotal år när jag på riktigt kan någonting om journalistik.

För det andra vill jag träna mitt språk. Jag förlorade en sommarjobbplats på grund av brister i språket. Jag är färdig att jobba hårt för att det aldrig ska ske på nytt. Det finns inget bättre sätt att göra det än att skriva så mycket man hinner.

Ja och glassen, vad i all världen handlar den om? Jag köpte den till vårt knytkalas som ordnades produktionperiodens slut till ära. Nu står den ute i vårvärmen och smälter, för vi har inga kärl. Men det är helt lugnt, vemodiga knytkalas finns nämligen inte.